Jean-Baptiste Béranger – Telles que sont les choses

För att göra sina bilder isolerar Jean-Baptiste Béranger gärna någon aspekt av den fotografiska apparaten – ljus, lins, film, avtryck, spår osv. – för att se om den på egen hand kan ge upphov till fotografiska bilder, kameran förutan. När han så gör ett avtryck i snön (indexikalitet), är det redan en protofotografisk bild. När det i sin tur fotograferas av rör det sig egentligen om en form av åter-fotografering. Re-photography av pre- (eller egentligen proto-) photography, är Bérangers grej.

Inte förväxla det här nu med liknande tankar, som t ex att fotot är en dödsmask, eller att andra konstarter kan vara fotografiska i kraft av sin indexikala teckenstatus. Beranger skulle nog säga att det tvärtom är dödsmasken som är fotografisk, och att fotografin är ett sätt att framställa bilder, inte tecken. Det i fotografin som pekar mot uråldriga avbildningaar tycks faktiskt inte ha exploaterats vidare hårt förrän för några år sedan när Hiroshi Sugimoto i en utställning drog indexikaliteten så långt att han presenterade fossiler såsom fotografiska konstverk från en tid långt innan mänsklighetens ens existerade. That’s the spirit!

Men även i sin mest arkaiska form överskrider fotografin indexikaliteten åt alla håll. Béranger utgår t ex från en tanke väckt av camera obscura: om det räcker med ett hål i väggen till ett mörkt rum för att få fram en bild av utsidan, så är nog världen full av bilder som bara saknar hål. Tanken skenar – kan det finnas små bilder inuti porerna i mitt skinn? Kanske att den tanken också  föder ett begär som i Berangers fall – inbillar jag mig – är nära nog en besatthet: göra bilder som världen själv skulle kunna göra, få fram de bilder som den redan gör. Ett nog så samtida begär att komma åt det som är givet, allmän egendom, oberoende av människan och dessutom finns i obegränsade mängder. Det är ur det begärets synpunkt som en dödskalle med sina ögonhålor plötsligt ser ut som en naturlig bildframställningsapparat, en camera obscura.

Men det är inte mörkt där inne i kraniet, utan vitt, luddigt, snöigt. Ska bilderna tvärtom komma därifrån ut i mörkret? Det är givetvis en fotografs strävan, att fota bildrna hen har i huvudet eller porerna. Foto som projektion istället för som avtryck. Beranger gör ansikte upplyst inifrån, händer slutna kring sitt eget sken. Till och med det fotografiska primärmaterialet ljus kommer från kroppen.

I mötet mellan de två fotografiska praktikerna, proto- och återfotografering, verkar Beranger vilja kortsluta dikotomier som finns i fotografin. Därigenom frigörs bilden från själva den relation mellan objekt och kamera som tolkas än receptivt, än projektivt, än indexikalt, än ikoniskt osv. Kvar blir liksom bara bilden. Det är ett märkligt sätt att ge bilden en materialitet som inte helt sammanfaller med det som brukar kallas fotomaterialitet. Bilden som objekt, och detta oberoende av sina fysiska kvaliteter. Det är märkligt. Utöver reception/projektions-dikotomins nollställande tar Beranger sig an andra, bland annat den mellan positiva och negativa bilder och former. Avtryck i snön ser ut som en skulpterad kropp. Vilken värld, där ett lekfullt spår i snön slår över till en bevarad kropp från Pompeis katastrof! Som om en gammal död lurade i varje synligt fenomen. Det hela kompliceras ytterligare när filmremsor vikta till stjärnor fotas av med sina negativbilder. Borde inte den positiva bilden av bilden i negativen egentligen vara den negativa? Oavsett svaret på den frågan kvarstår faktumet att Film star alltid kommer att vara både positiv och negativ, samtidigt, fast i olika delar av bilden.

Hans arbete går inte alls ut på att få bort de här dikotomierna. Tjusningen ligger i att ha kvar dem och låta samma distinktioner dra skiljelinjen på olika ställen beroende på när, hur, och var objektet ses, bilden görs. Det är i det konstnärliga och tekniskt drivna fotografiarbetet som en arkaisk bildrealitet kommer i ljuset, det högtenologiska.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen, maj 2013